Hej! Stina här, från Indien.
Nu är jag inne på allra sista terminen. Och en sak vill jag berätta: jag har börjat acceptera vad UWC är för mig. Jag tror det är en unik erfarenhet för var och en, vi lär oss olika saker här även om vi har mycket gemensamt. Jag känner som at jag kommer lära mig mest från min erfarenhet den kommande sommaren när saker får lite perspektiv och jag inte längre är mitt i smeten (som är alldeles kladdig men smakar underbart). Mer än något annat lär man sig om sig själv i förhållande till andra, hur man reagerar under press och stress, var ens gräns går (kanske det allra viktigaste erfarenheten för mig) och vad det betyder att vara ideologisk. Det är svårare än det låter. Tänk bara på hur lång tid det tog dig att lära dig hälla upp vatten i ett glas som barn. Man måste veta hur stort glaset är och hur mycket vatten man har i kannan. Man måste hälla så att man inte slösar något men inte verkar snål och så att det är lagom fyllt och lätt att dricka. Du måste veta hur stark din arm är och hur tung kannan är och precis hur du ska röra armen för att få rätt resultat. Tänk dig då bara hur lång tid vi måste tillåta oss för att lära oss hur man är en ansvarsfull världsmedborgare utan att bli utbränd.
Men UWC är också mitt hem. Vad som har dominerat den första veckan av min sista termin är läxor och olycklig kärlek. Japp. Jag har lyckats gå och bli kär i helt fel person så nu handlar mina dagar om att hantera arbete och irrationella känslor. Och att laga god mat, planera en festival, diskutera skolpolitik, träna Taekwondo, clowna på ett barnhem och bygga en solugn. Så ser min vardag ut.
(Bilden är från Shivaji Market i Pune där jag köper all min frukt, men det gäller att pruta. Det hjälper om man kan imponera med några ord på hindi! Jag har på mig en traditionell Salwar Kameez, det mest bekväma plagget du kan tänka dig i Indiens stekande sol.)
Accha, theek hai, OK. Over and out.
